En av mina kompisar sa till mig: "Zlatan, det är som Barca köpte en Ferrari och kör den som en Fiat", och jag tänkte, okej, det är ett bra argument. Guardiola har förvandlat mig till en enklare, sämre spelare. Hela laget förlorar på det.

Så jag gick fram till honom. Det var på plan, på träningen, och jag var noga med en sak. Jag skulle inte bråka, och det sa jag till honom:
"Jag vill inte fightas. Jag vill inte ha krig. Jag vill bara diskutera."
Han nickade. Men kanske såg han lite rädd ut ändå, så jag upprepade mig:
"Om du tror att jag vill bråka, går jag härifrån. Jag vill bara snacka."
"Bra! Jag gillar att tala med spelarna."
"Lyssna!" fortsatte jag. "Ni utnyttjar inte min kapacitet. Var det bara en målgörare ni ville ha, borde ni köpt Inzaghi eller någon. Jag behöver ytor och vara fri. Jag kan inte bara springa upp och ner i djupled hela tiden. Jag väger nittioåtta kilo. Jag har inte den fysiken."
Han grubblade. Han grubblade alltid så in i helvete.
"Jag tror du kan spela så här."
"Nej, då är det bättre att ni sätter mig på bänken. Med all respekt, jag förstår dig, men du offrar mig för andra spelare. Det här går inte. Det är som ni köpt en Ferrari och kör den som en Fiat."
Han grubblade lite till.
"Okej, det kanske var ett misstag. Det här är mitt problem. Jag ska lösa det."
Jag blev glad. Han skulle fixa det. Jag gick ut med lättare steg, men sen kom iskylan. Han tittade knappt åt mig, och jag är ingen som bryr mig om sånt, inte egentligen, och trots min nya position fortsatte jag att vara lysande. Jag gjorde nya mål, inte lika snygga mål som i Italien. Jag låg för högt uppe. Det var inte riktigt ibra-kadabra längre, men ändå...

Många i laget hade krockat i ovädret, men ingen lika jävligt som jag. Jag vann krockningstävlingen också och vi skrattade åt det, och faktiskt, jag var fortfarande img själv ibland. Jag mådde ännu hyggligt. Men sen så började Messi snacka. Lionel Messi är grym. Han är helt otrolig. Jag känner honom inte särskilt. Vi är helt olika. Han kom till Barca som trettonåring. Han är fostrad i den kulturen och har inget problem med den där skolskiten. I laget kretsar spelet kring honom, helt naturligt egentligen. Han är lysande, men nu hade jag kommit, och gjorde fler mål än han. Han gick till Guardiola och sa: "Jag vill inte spela på högerkanten längre. Jag vill lira i mitten".

På mitten högt upp fanns jag. Men det struntade Guardiola i. Han bytte taktik. Från fyra-tre-tre gick han över till fyra-fem-ett med mig på topp och Messi strax bakom och jag hamnade i skuggan. Bollarna gick via Messi och jag fick inte spela mitt spel. På plan måste jag vara fri som en fågel. Jag är killen som vill göra skillnad på alla nivåer. Men Guardiola offrade mig. Det är sanningen. Han låste mig däruppe. Okej, jag kan fatta hans situation. Messi var stjärnan.

Guardiola måste lyssna på honom. Men kom igen! Jag hade gjort mål på mål i Barca, och varit grym jag med. Han kunde inte anpassa laget efter en enda kille. Jag menar: varför i helvete hade han köpt mig i såna fall? Ingen betalar den typen av pengar för att strypa mig som spelare. Guardiola måste tänka på oss båda, och självklart, stämningen i klubbledningen blev nervös. Jag var deras största investering någonsin, och jag mådde inte bra i den nya uppställningen. Jag var för dyr för att inte må bra. Txiki Begiristain, sportdirektören, låg på mig och sa att jag måste snacka med tränaren.
"Red ut det!"

Jag gillade det inte. Jag är en spelare som accepterar läget. Men visst, fine, jag gjorde det!

Jag var den näst dyraste transfern någonsin, och tidningarna skrev att jag var ett problembarn och hade fel på karaktären, all möjlig smörja, och tyvärr kände jag tyngden av alltihop - att här i Barca sticker vi inte upp, och det, och jag antar att jag ville visa att jag kunde jag också. Det var det dummaste jag gjort. Jag var fortfarande grym på plan. Men det var inte lika roligt längre.
Jag till och med funderade på att sluta med fotbollen, inte så att jag skulle bryta mitt kontrakt, jag är professionell. Men jag tappade lusten, och så kom juluppehållet. Vi stack till Åre och jag hyrde en snöskoter. Så fort livet är stillastående vill jag ha action. Jag kör alltid som en dåre. Jag har bränt i trehundratjugofem med min Porsche Turbo och dundrat ifrån snuten. Jag har gjort så många vansinnigheter att jag knappt vill tänka på det, och nu i fjällen öste jag på med min skoter och fick frostskador och hade hur roligt som helst.
Äntligen lite adrenalinkickar! Äntligen den gamle Zlatan och jag tänkte: Varför ska jag hålla på? Jag har ju pengar. Jag behöver inte slita med idioter och tränare. Jag kan ha kul istället och ta hand om familjen. Det var en fin tid. Men det varade inte länge. När vi återvände till Spanien kom katastrofen. Inte direkt kanske, den smög sig på, men den låg i luften.
Det föll ett helt sjukt snöoväder. Det var som om spanjorerna aldrig sett snö förut, och hos oss i bergen stod bilar på snedden och tvärsen överallt, och Mino, den tjocka idioten - den underbara tjocka idioten får jag väl tillägga om någon skulle missförstå saken - frös som en hund i sina lågskor och sin sommarjacka och övertalade mig att ta audin. Det höll på att gå åt helvete. I nerförsbacken förlorade vi kontrollen och dundrade mot en betongmur och jag sabbade högeraxeln på bilen.

Messi, Xavi, Iniesta, hela gänget, var som skolelever. Världens bästa fotbollsspelare stod och bockade, och jag förstod ingenting. Det var löjligt. Om tränarna i Italien säger hoppa, då undrar stjärnorna: Vadårå, varför ska vi hoppa?
Här hoppade alla på minsta vink. Jag passade inte in, inte alls. Men jag tänkte: Gilla läget! Bekräfta inte deras fördomar! Därför började jag anpassa mig. Jag blev översnäll. Det var inte klokt. Mino Raiola, min agent, min vän, han sa:
"Vad är det med dig Zlatan? Jag känner inte igen dig."
Ingen kände igen mig, inte polarna, inte någon. Jag blev tristare, och då ska ni veta att jag ända sen Malmö FF har haft en filosofi: jag kör min stil. Jag skiter i vad folk tyckte och jag har aldrig trivts bland ordningsmän. Jag gillar grabbar som kör mot rött, om ni fattar vad jag menar. Men nu... jag sa inte vad jag ville.
Jag sa det jag trodde man skulle säga. Det var helt sjukt. Jag körde klubbens Audi och stod där och nickade som i plugget, eller som jag kanske borde ha stått och nickat i plugget. Jag skällde knappt ut mina lagkamrater längre. Jag blev tråkig. Zlatan var inte längre Zlatan, och det hade inte hänt sen jag gick på Borgarskolan och såg brudar i Ralph Laurentröjor för första gången och höll på att skita på mig när jag skulle bjuda ut dem. Ändå inledde säsongen lysande. Jag gjorde mål på mål. Vi vann Uefa Supercupen. Jag glänste. Jag dominerade. Men jag var en annan. Något hade hänt, inget allvarligt, inte än, fast ändå. Jag tystade och det är livsfarligt, tro mig. Jag måste vara arg för att spela bra. Jag måste skrika och leva om. Nu höll jag det inom mig. Kanske hade det med pressen att göra. Jag vet inte.

Pep Guardiola, tränaren i Barcelona, med sina gråa kostymer och grubblande miner, kom fram till mig och såg besvärad ut.
Jag tyckte han var all right på den tiden, ingen Mourinho eller Capello precis, men en okej kille. Det här var långt innan vi började kriga. Det var hösten 2009 och jag levde i min pojkdröm. Jag spelade i världens bästa lag och hade tagits emot av sjuttio tusen personer på Camp Nou. Jag gick på moln, eller kanske inte helt och hållet. Det var en del skitsnack i tidningarna. Jag var bad boy och allt det där: jag var svår att tas med. Men ändå, jag var här. Helena och ungarna trivdes. Vi hade ett fint hus i Esplugues de Llobregat och jag kände mig taggad. Vad kunde gå fel?
"Du", sa Guardiola. "Här i Barca har vi fötterna på jorden."
"Sure", sa jag. "Fine!"
"Så här kommer vi inte med några Ferraris eller Porschar till träningarna."
Jag nickade, körde ingen kaxig stil liksom: Vad fan har du med mina bilar att göra? Men jag tänkte: Vad vill han? Vad är det för budskap han skickar? Tro mig, jag behöver inte visa mig tuff längre och köra någon häftig bil och parkera på trottoaren, typ. Det är inte det. Men jag älskar bilar. det är min passion och framför allt anade jag något annat bakom de där orden. Det var lite: tro inte att du är någon! Jag hade då redan fattat att Barcelona var lite av en skola, en anstalt. Spelarna var schyssta, inget fel på dem, och där fanns Maxwell, min gamla kompis från Ajax och Inter. Men ärligt talat, ingen av grabbarna uppträdde som superstars och det var konstigt.