En av mina kompisar sa till mig: "Zlatan, det är som Barca köpte en Ferrari och kör den som en Fiat", och jag tänkte, okej, det är ett bra argument. Guardiola har förvandlat mig till en enklare, sämre spelare. Hela laget förlorar på det.

Så jag gick fram till honom. Det var på plan, på träningen, och jag var noga med en sak. Jag skulle inte bråka, och det sa jag till honom:
"Jag vill inte fightas. Jag vill inte ha krig. Jag vill bara diskutera."
Han nickade. Men kanske såg han lite rädd ut ändå, så jag upprepade mig:
"Om du tror att jag vill bråka, går jag härifrån. Jag vill bara snacka."
"Bra! Jag gillar att tala med spelarna."
"Lyssna!" fortsatte jag. "Ni utnyttjar inte min kapacitet. Var det bara en målgörare ni ville ha, borde ni köpt Inzaghi eller någon. Jag behöver ytor och vara fri. Jag kan inte bara springa upp och ner i djupled hela tiden. Jag väger nittioåtta kilo. Jag har inte den fysiken."
Han grubblade. Han grubblade alltid så in i helvete.
"Jag tror du kan spela så här."
"Nej, då är det bättre att ni sätter mig på bänken. Med all respekt, jag förstår dig, men du offrar mig för andra spelare. Det här går inte. Det är som ni köpt en Ferrari och kör den som en Fiat."
Han grubblade lite till.
"Okej, det kanske var ett misstag. Det här är mitt problem. Jag ska lösa det."
Jag blev glad. Han skulle fixa det. Jag gick ut med lättare steg, men sen kom iskylan. Han tittade knappt åt mig, och jag är ingen som bryr mig om sånt, inte egentligen, och trots min nya position fortsatte jag att vara lysande. Jag gjorde nya mål, inte lika snygga mål som i Italien. Jag låg för högt uppe. Det var inte riktigt ibra-kadabra längre, men ändå...