Messi, Xavi, Iniesta, hela gänget, var som skolelever. Världens bästa fotbollsspelare stod och bockade, och jag förstod ingenting. Det var löjligt. Om tränarna i Italien säger hoppa, då undrar stjärnorna: Vadårå, varför ska vi hoppa?
Här hoppade alla på minsta vink. Jag passade inte in, inte alls. Men jag tänkte: Gilla läget! Bekräfta inte deras fördomar! Därför började jag anpassa mig. Jag blev översnäll. Det var inte klokt. Mino Raiola, min agent, min vän, han sa:
"Vad är det med dig Zlatan? Jag känner inte igen dig."
Ingen kände igen mig, inte polarna, inte någon. Jag blev tristare, och då ska ni veta att jag ända sen Malmö FF har haft en filosofi: jag kör min stil. Jag skiter i vad folk tyckte och jag har aldrig trivts bland ordningsmän. Jag gillar grabbar som kör mot rött, om ni fattar vad jag menar. Men nu... jag sa inte vad jag ville.
Jag sa det jag trodde man skulle säga. Det var helt sjukt. Jag körde klubbens Audi och stod där och nickade som i plugget, eller som jag kanske borde ha stått och nickat i plugget. Jag skällde knappt ut mina lagkamrater längre. Jag blev tråkig. Zlatan var inte längre Zlatan, och det hade inte hänt sen jag gick på Borgarskolan och såg brudar i Ralph Laurentröjor för första gången och höll på att skita på mig när jag skulle bjuda ut dem. Ändå inledde säsongen lysande. Jag gjorde mål på mål. Vi vann Uefa Supercupen. Jag glänste. Jag dominerade. Men jag var en annan. Något hade hänt, inget allvarligt, inte än, fast ändå. Jag tystade och det är livsfarligt, tro mig. Jag måste vara arg för att spela bra. Jag måste skrika och leva om. Nu höll jag det inom mig. Kanske hade det med pressen att göra. Jag vet inte.