Många i laget hade krockat i ovädret, men ingen lika jävligt som jag. Jag vann krockningstävlingen också och vi skrattade åt det, och faktiskt, jag var fortfarande img själv ibland. Jag mådde ännu hyggligt. Men sen så började Messi snacka. Lionel Messi är grym. Han är helt otrolig. Jag känner honom inte särskilt. Vi är helt olika. Han kom till Barca som trettonåring. Han är fostrad i den kulturen och har inget problem med den där skolskiten. I laget kretsar spelet kring honom, helt naturligt egentligen. Han är lysande, men nu hade jag kommit, och gjorde fler mål än han. Han gick till Guardiola och sa: "Jag vill inte spela på högerkanten längre. Jag vill lira i mitten".

På mitten högt upp fanns jag. Men det struntade Guardiola i. Han bytte taktik. Från fyra-tre-tre gick han över till fyra-fem-ett med mig på topp och Messi strax bakom och jag hamnade i skuggan. Bollarna gick via Messi och jag fick inte spela mitt spel. På plan måste jag vara fri som en fågel. Jag är killen som vill göra skillnad på alla nivåer. Men Guardiola offrade mig. Det är sanningen. Han låste mig däruppe. Okej, jag kan fatta hans situation. Messi var stjärnan.

Guardiola måste lyssna på honom. Men kom igen! Jag hade gjort mål på mål i Barca, och varit grym jag med. Han kunde inte anpassa laget efter en enda kille. Jag menar: varför i helvete hade han köpt mig i såna fall? Ingen betalar den typen av pengar för att strypa mig som spelare. Guardiola måste tänka på oss båda, och självklart, stämningen i klubbledningen blev nervös. Jag var deras största investering någonsin, och jag mådde inte bra i den nya uppställningen. Jag var för dyr för att inte må bra. Txiki Begiristain, sportdirektören, låg på mig och sa att jag måste snacka med tränaren.
"Red ut det!"

Jag gillade det inte. Jag är en spelare som accepterar läget. Men visst, fine, jag gjorde det!