Pep Guardiola, tränaren i Barcelona, med sina gråa kostymer och grubblande miner, kom fram till mig och såg besvärad ut.
Jag tyckte han var all right på den tiden, ingen Mourinho eller Capello precis, men en okej kille. Det här var långt innan vi började kriga. Det var hösten 2009 och jag levde i min pojkdröm. Jag spelade i världens bästa lag och hade tagits emot av sjuttio tusen personer på Camp Nou. Jag gick på moln, eller kanske inte helt och hållet. Det var en del skitsnack i tidningarna. Jag var bad boy och allt det där: jag var svår att tas med. Men ändå, jag var här. Helena och ungarna trivdes. Vi hade ett fint hus i Esplugues de Llobregat och jag kände mig taggad. Vad kunde gå fel?
"Du", sa Guardiola. "Här i Barca har vi fötterna på jorden."
"Sure", sa jag. "Fine!"
"Så här kommer vi inte med några Ferraris eller Porschar till träningarna."
Jag nickade, körde ingen kaxig stil liksom: Vad fan har du med mina bilar att göra? Men jag tänkte: Vad vill han? Vad är det för budskap han skickar? Tro mig, jag behöver inte visa mig tuff längre och köra någon häftig bil och parkera på trottoaren, typ. Det är inte det. Men jag älskar bilar. det är min passion och framför allt anade jag något annat bakom de där orden. Det var lite: tro inte att du är någon! Jag hade då redan fattat att Barcelona var lite av en skola, en anstalt. Spelarna var schyssta, inget fel på dem, och där fanns Maxwell, min gamla kompis från Ajax och Inter. Men ärligt talat, ingen av grabbarna uppträdde som superstars och det var konstigt.