Jag var den näst dyraste transfern någonsin, och tidningarna skrev att jag var ett problembarn och hade fel på karaktären, all möjlig smörja, och tyvärr kände jag tyngden av alltihop - att här i Barca sticker vi inte upp, och det, och jag antar att jag ville visa att jag kunde jag också. Det var det dummaste jag gjort. Jag var fortfarande grym på plan. Men det var inte lika roligt längre.
Jag till och med funderade på att sluta med fotbollen, inte så att jag skulle bryta mitt kontrakt, jag är professionell. Men jag tappade lusten, och så kom juluppehållet. Vi stack till Åre och jag hyrde en snöskoter. Så fort livet är stillastående vill jag ha action. Jag kör alltid som en dåre. Jag har bränt i trehundratjugofem med min Porsche Turbo och dundrat ifrån snuten. Jag har gjort så många vansinnigheter att jag knappt vill tänka på det, och nu i fjällen öste jag på med min skoter och fick frostskador och hade hur roligt som helst.
Äntligen lite adrenalinkickar! Äntligen den gamle Zlatan och jag tänkte: Varför ska jag hålla på? Jag har ju pengar. Jag behöver inte slita med idioter och tränare. Jag kan ha kul istället och ta hand om familjen. Det var en fin tid. Men det varade inte länge. När vi återvände till Spanien kom katastrofen. Inte direkt kanske, den smög sig på, men den låg i luften.
Det föll ett helt sjukt snöoväder. Det var som om spanjorerna aldrig sett snö förut, och hos oss i bergen stod bilar på snedden och tvärsen överallt, och Mino, den tjocka idioten - den underbara tjocka idioten får jag väl tillägga om någon skulle missförstå saken - frös som en hund i sina lågskor och sin sommarjacka och övertalade mig att ta audin. Det höll på att gå åt helvete. I nerförsbacken förlorade vi kontrollen och dundrade mot en betongmur och jag sabbade högeraxeln på bilen.